EnKonstigSak

Har ångest, mår illa, svullna ögon - jag har mått bättre.


Katastrofal dag igår. Allt blev fel. Jag är ett fel, han är ett fel.
 Jag kunde inte stoppa tårarna. Det gick inte. Allt blev för mycket för mig. Alla tankar cirkulerade i huvudet. Alla frågor jag inte frågade, alla svar jag inte fick.
Det saker som hänt i mitt förflutna spelades upp som en dålig respris. Bara det att jag inte blundade denna gång, denna gång släppte jag fram det... men på helt fel sätt.
Han stog där som ett frågetecken i sin hall medans jag stog och bölade och fick fram en massa ord, men inga meningar. Jag tror inte han förstog mig. Men jag fick inte heller förklara.

Har vaknat med en dålig känsla inatt flera gånger. Jag vill inte att han ska vända ryggen nu och bara vandra iväg. Jag vill liksom inte skrämma honom. Jag vill mötas på mitten, vill du det?
Det jag fick fram i tårar, vill jag få fram i ord till honom. Det som är så enkelt blev plötsligt så svårt.

Men jag förstår honom. Förstår att han inte förstår mig. Och förstår om han känner sig dum. Det ska han inte göra, det ska inte jag heller göra. Det blev bara fel igår, men ett fel är väl till för att laga?

Hoppas att denna dag får en bra lösning.

hejsvej