EnKonstigSak

Aldrig kännt mig såhär. Så blåst,naiv,blåögd.
Att jag har trott på det du har sagt, fått mig att känna mig speciell. Hur kunde jag gå på det? Jag är i en bubbla som jag försöker ta mig ur. När jag väl gör klivet, skär upp min bubbla, dras jag tillbaka, ser dig, ditt skratt, ditt leende, det som hänt. Minnen.
Men det betyder bara något för mig. Jag vet det. jag trodde verkligen på dig, oss. Och nu sitter jag här förvirrad,sårad och hjärtat är i tusen bitar.

Det gör så ont. Smärtan är outhärdlig.
Jag försöker vara stark, men jag kan inte. Bryter bara ihop och vill vakna från denna mardröm som tar knäcken på min kropp. Mitt psyke.

Min kropp skriker efter hjälp. Men jag får inte ut mig något.
hur kunde det ändras så snabbt. På några timmar så blev du en främling. Eller visade ditt rätta jag. Jag är så chockad, kan inte komma tillbaka till verkligheten. Jag vet allt, precis allt. Jag såg det med egna ögon.

Sitter och lyssnar på en viss låt. Ser bara dig, bara mig, bara vi. Fan, jag kan inte leva på det. Jag trodde det var rätt. Jag trodde på allt du sa. Har gått igenom så mkt under närmsta tiden och nu sitter jag här och inget av det var värt detta.

Jag kan inte andas. Inte fokusera. Jag kan inte vara mig själv.
Du tog ner mig, bröt mig mitt itur.

Hur ska jag ta mig upp igen?
En del av mig försvann, du snodde den och kasta bort.