...
Solen lyser. Jag sitter här & försöker pressa tillbaka dom envisa saltdropparna. Men dom vill rinna, dom vill visa sig, dom vill än en gång påminna mig om besvikelsen. Jag kanske ska klistra på mitt leende, dra ett skämt och kanske skratta högt så jag dövar ropet inom mig som skriker ett namn, ditt namn. Men idag går det inte, jag måste låta det komma.
Hjärtat dunkar och det pirrar i kroppen. Varför bryr jag mig. Varför får jag dåligt samvete. Varför.
Jag försöker, försöker att vara positiv. Men denna gång är annorlunda, jag ser inget ljus. Det känns mer i tårarna och i hjärtat att bli bortglömd som en vän än en älskare. Du var min vän, men inte jag din. Konstigt.
Rösten inom mig säger att jag inte har överdrivit denna gång, nu är det verkligt, min magkänsla som länge sagt åt mig har fått mig att inse den ihåliga sanningen.
Tomheten ekar sig hes.
Hjärtat dunkar och det pirrar i kroppen. Varför bryr jag mig. Varför får jag dåligt samvete. Varför.
Jag försöker, försöker att vara positiv. Men denna gång är annorlunda, jag ser inget ljus. Det känns mer i tårarna och i hjärtat att bli bortglömd som en vän än en älskare. Du var min vän, men inte jag din. Konstigt.
Rösten inom mig säger att jag inte har överdrivit denna gång, nu är det verkligt, min magkänsla som länge sagt åt mig har fått mig att inse den ihåliga sanningen.
Tomheten ekar sig hes.
Kommentarer
Trackback