EnKonstigSak

Jag ska egentligen sova. Jag har för många tankar i mitt huvud, jag bara måste få ner dom. Skriva av mig.
 Jag har sett Sex and the city ikväll. Jag grät mig igenom hela filmen.

Med en Cosmopolitan i magen och Satc syndrom så går mitt huvud på högvarv.

Kärlek.
Sårbar.

Jag känner mig nedstämd. Jag vill ha kärlek, men jag vill inte öppna mitt hjärta för jag vill inte sitta och tänka alla tankar som dom flesta tänker när det är osäkert tillstånd i relationen. Jag vill inte känna mig bortglömd, men inte heller vågar jag bli omtyckt.

Alla tassar på tå. Alla spelar ett slags spel.
Kärlek är ologiskt.

Alla vill ha den, alla är desperata efter den där känslan, men endå så är många så rädda, rädda för smärtan att bli lämnad.
Varför ska kärlek vara en komplicerad lek ?

Är man någonsin trygg och befriad från att bli sårad? nej. Förmodligen inte.
Det finns alltid där, bakom ryggen på en, man är rädd hela tiden... men endå så söker man fortfarande efter den rätta.

Finns han? När kommer han? Är han redan här framför ögonen? Finns det flera den rätte ?
När vet man?

Never.

Man måste nog alltid chansa. Även fast man vet att kärlek sårar.
Vi är byggda så, det är livets mening. Hitta den rätte... vägen tid är guppig, hemsk, men otroligt charmig.

Kärlek är matematiskt.
Otroligt kronligt i mina ögon. Men tydligen finns det facit. Och han, med det stora H:t kommer att slå upp det, någongång.