Ont i hjärtat söndag

Här sitter jag med svullna ögon. Grät floder inför mina vänner igår. Det bara brast, kom helt plötsligt, som om en blixt bara slog ner med full fart.
Kan inte påstå att jag mår bättre idag. Men det är iaf en ny dag.

Det är inte lätt när man ser stupet närma sig även fast man inte är i närheten. Men man vet att ju längre jag går fram så närmar sig stupet, varje gång.
Ibland kommer det snabbare än andra ggr. Ibland tar det längre tid. Ibland ramlar jag ner där, men jag tar mig upp och försöker endå.
Stupet är så synligt, men jag ser det inte.
Jag väljer att blunda. Påvägen till stupet är jag glad. Jag vill också stå på fast mark som alla andra. Jag vill också känna den trygga känslan av att veta att jag inte ramlar ner.

Kommentarer
Postat av: Sanna

Krama om


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback