EnKonstigSak

Inte går det bra för mig inte. Nee. Det var ju självaste fan rent ut sagt. Jag är varken deppig eller glad. Men att han nu är intresserad av någon annan känns på något litet sätt endå. Kanske ville jag vara första prioriteten ett litet tag till. Jag vet helt ärligt inte. Jag suktar efter närhet, efter att bara vara den enda för någon. Vill inte vara nummer 2 hela tiden. Fan, vad gör jag för fel? Varför kommer jag aldrig längre med killar? Varför hinner dom fatta tycke för någon annan och se mig som en dörrmatta man bara kan gå på, men jag finns alltid där. Varför får jag aldrig betyda något lite mer extra för någon.. Varför?
Det är väl inget större fel på mig. Dom tycker ju alltid så himla bra om mig, men aldrig mer än så. Jag vill inte vara en vän eller något annat. Jag vill vara speciell. Jag vill inte bli "bortbytt" så fort det kommer någon annan.

Jag är så trött på allt nu. Det känns fan hopplöst att träffa en kille. Vet inte ens om jag orkar med det något mer. Det enda man gör är att försöka, sen sitter man endå tillslut ledsen och allt känns bara hopplöst.

Jag vill inte längre vara en tidsfördriv för någon tills den hittar den rätta.  Vill inte. Sluta, släpp, såra mig inte. Jag är inte mer än mänsklig. Med alldelles för många känslor...