EnKonstigSak

Alla kommer vi från olika förhållanden och uppväxt i olika omgivningar. Vi har alla formats till den vi är idag, vi kommer alla fortsätta att formas och upptäcka tills den dagen vi stupar.
 Vi har blivit uppfostrade på ett visst sätt för att sedan upptäcka livets meningen själv, man skaffar sig sina åsikter, man får sin egna vilja.

Vad händer när två olika personer som tycker om varandra, från två olika världar, med två olika viljor och helt olika åsikter om livet, möts ?

Allt blir spännande när man inser hur en person kan vara så helt annorlunda. Man sveper in sig i magin. Man blir tagen.
 Man ser den där olikheten som en positiv sak. Man ser hur mycket man kan lära sig av varandra.

Vad händer när olikheterna krockar så mycket att man sårar varandra ? Man blir frustererad när den andre inte förstår, eller håller med. Man vill på något sätt kunna disskutera utan att bli irriterad. Där har vi det negativa med olikheten till den person man tycker om.

Alltid ska man söka efter den jämnlike, den man kan ha intressen tillsammans med. Den man delar sina åsikter med. Men varför ska det alltid vara så? Då kan man aldrig lära sig lika mkt utav den andra på samma sätt.
Kanske blir tråkigt i längden, men det kanske fortfarande är ett säkrare kort?

Jag tror inte det spelar någon roll. Är man lika på precis allt, så är man det. Är man olik sin partner, så är man det. Det enda som betyder något i längden är kärleken. Kärlek övervinner allt.

Over and Out
Milla.